Ny klätterställning

De började med den i mitten på förra veckan, och nu är den klar.

Vår nya Klätterställning!

Elevrådet  lät klasserna rösta om vilken model vi ville ha.

Den är lite mindre än vi trodde att den skulle vara, men den är ändå rolig att leka och hittills har det farit full fart där på rasterna.

/EÖ

På sightseeing

Runt om i Delhi finns många monument och andra sevärdheter att besöka. I början av veckan var vi på turistbyrån och bokade en rundtur med buss för att lättare kunna komma runt till de olika ställena, annars är det taxiåkning som gäller i den här stan.
Turistbyråmannen sa att de som har råd (läs vsterlänningar) oftast bokar privat bil att åka på sightseeing med, men vi höll fast vid att buss verkade vara ett bra alternativ eftersom det är turistsäsong för indier just nu såg vi det som en möjlighet att komma i kontakt med indier och prata med dem om deras land.
När bussturen väl började visade det sig att vi var de enda icke-indierna på bussen. Snabbt la vi märke till vilken enorm status det var att få sitta långt fram i bussen, ett stort gräl utbröt och det utmynnade i att några som redan hade tagit plats på sätena längst fram fick flytta på sig och sitta längst bak i bussen.
Bussen i sig hade kanske sett sina bästa dagar, men öppna rutor fungerade nästan lika bra som AC!


Dagens första stopp blev Birla Mandir - Indiens största hinduiska tempel. Innan vi fick gå ikn var vi tvugna att lämna in våra skor, mobiler och kameror i speciella låsbara skåp. Väl inne imponerades vi av  den vackra byggnaden och lugnet som infann sig där inne.

Ett annat av stoppen var parlamentet och presidentens hus där Sigge och Bob fick posera till vakternas förtjusning.

/Janina, Catarina & Anna

Bollywood-musikal

Indien är verkligen kontrasternas land. Från gatubarnens situation gjorde vi ett lappkast till Bollowood glamour i Las Vegas stil. En väldigt häftig föreställning framförd i en glimrande miljö. Det ryckte i benen på oss alla. Detta saknar motstycke hemma!
/Anna, Janina & Catarina

Skolbesök hos gatubarn

Idag var det dags för ett möte som vi länge sett fram emot. Vi hade bestämt träff med Salaam Baalak Trust, för att få en inblick i gatubarnens situation i Delhi. I närheten av järnvägsstationen mötte vi Satender, en 18-årig före detta gatubarnspojke som numera arbetar för Salaam Baalak Trust som guide. Han tog oss på en vandring genom kvarteren kring järnvägsstationen, den plats de flesta gatubarn söker sig till när de kommer ut på gatan i Delhi. Han berättade att ca 60 nya barn varje dag anländer till stationen, där ett liv på gatan väntar.
Satender hade till sin hjälp två andra pojkar i samma ålder som han själv, som gick i lära hos honom för att själva kunna guida. De var fantastiska personer alla tre, fulla av livsglädje och inre lugn, samtidigt som deras livshistorier var gripande och hemska. Satender berättade hur vardagen ser ut för ett gatubarn. De flesta tjänar pengar genom att stjäla, tigga eller samla ihop gamla plastpåsar och vattenflaskor som de pantar. Pengarna de tjänar gör de av med samma dag, eftersom de är så oskyddade på natten och lätt blir rånade och utsatta. De kan inte förvara fina kläder eller pengar någonstans. En fara för gatubarn är att de ska hamna i klorna på ligor som slår och stympar dem, allt för att de ska tjäna in mer pengar genom att tigga.
Vi fick se stället där barnen kommer för att sälja sin återvunna plast och i närheten fanns ett litet rum med två gamla datorer där barnen kunde spendera sina pengar på dataspel. Istället för att använda pengarna till mat, som de ofta kan få gratis från sikiska tempel, spenderar de sina pengar på dataspel, droger och alkohol.
Ovanför polisstationen vid järnvägsstationen fanns ett ställe dit gatubarn kunde komma för att få hjälp. Salaam Baalak Trust har medhjälpare som bedriver uppsökande verksamhet för att försöka leta rätt på barnen vid järnvägsområdet och sedan försöka övertala dem att gå med i projeketet. Detta kräver stor fingertoppskänsla, eftersom många barn är oerhört rädda och traumatiserade och detta underlättas av att många medhjälpare är före detta gatubarn själva. Salaam Baalak Trusts verksamhet bygger på att söka upp gatubarnen och ge dem mat, husrum, trygghet och utbildning, så att de har chans till ett värdigt liv.
Vi avslutade vår vandring med ett besök på pojkskolan, där över 60 smutsiga, små pojkar satt på golvet och fick sin undervisning. Deras resurser var väldigt begränsade, men man gjorde sitt bästa för att ge dem en bra utbildning.
//Anna, Janina & Catarina

Marknader

Runt om i Delhi finns många lokala marknader. Ofta är gatorna trånga och det myllrar av folk överallt. Cykeltaxis och motor-rick-shaws tutar och far fram i myllret. På gatorna promenerar också en och annan ko förbi och många herrelösa hundar huserar i gathörnen. Längs gathusen finns små butiker som ligger tätt,tätt tillsammans. På dörrar, väggar och fasader hänger tusentals färgglada varor. Ju längre bort från turiststråken man kommer, desto billigare är priserna. Nu måste man förstås pruta om man vill köpa något. Våra indiska kollegor tipsade oss om att minst få ned priset till halva det som försäljarna begär. Det känns ovant att köpslå! Här handlar man inte på stora köpcenter, utan det vanligaste är att man letar efter varan man söker hos de lokala handlarna.
/Anna, Janina & Catarina

Skolbesök

Vi blev avsläppta i taxin utanför ett område med många skolor samlade på samma ställe. Vi var lite tidiga och tänkte ta en liten promenad ut på gatan, men då kom genast två gatubarn, ca 2 och 4 år gamla, springande för att tigga. Det var helt hjärtskärande att se och att tvinga sig själv att ignorera dem. Vi har blivit informerade om att många gatubarn blir utnyttjade och att man inte hjälper dem genom att ge dem pengar, utan att dessa pengar går direkt till någon skrupellös vuxen.

Först gick vi till fel skola, en mycket välskött skola med fin innergård och trädgård. Vi fick skriva in oss hos vakten och sedan blev vi hänvisade till kontoret och omdirigerade till skolan bredvid med samma namn.

Samtliga skolor var inhägnade och för att komma in måste man tala om varför man var där och bli godkänd och insläppt av vakten. Föräldrar fick endast eskortera sina barn till receptionen, ej följa med dem in på skolan och de var tvungna att legitimera sig för att kunna hämta ut sina barn på eftermiddagen.

På G.D Salwan Public School fick vi komma in till rektorn, en bestämd kvinna men som välkomnade oss varmt och ville att vi skulle kalla henne för Vijay, dvs vid förnamn. Vi berättade lite om vår skola, bytte gåvor och sedan kom Rashmi och vi gick till kemisalen där vi serverades frukost bestående av omelett, toast och varm tomat. Därefter ägnade vi förmiddagen åt att tillsammans planera vårt gemensamma projekt. Det kändes väldigt bra och det var lätt att hitta lösningar tillsammans med Rashmi och hennes kollegor. Vi pratade bland annat om miljöarbete, kulturella skillnader, skolsystemet och samhället i stort. Det var oerhört intressant och lärorikt.

Sedan fick vi träffa en grupp elever från klass 4-6. De hade förberett frågor till oss som vi försökte svara på så gott vi kunde. Det som slog oss alla tre var, att stå inför dessa indiska elever, det kändes precis som att undervisa hemma. Det finns något grundläggande i vårt yrke som går igen i alla kulturer. Eleverna var vänliga, nyfikna och oerhört artiga. När vi kom in i klassrummet var det knäpptyst och alla ställde sig upp. När de ställde frågor reste de sig ur bänken och formulerade artigt sin fråga. Det var en väldig disciplin, men både elever och lärare hade hela tiden glimten i ögat. De indiska eleverna visade väldig respekt inför skolan och möjligheterna att få tillgång till kunskap. All fokus låg på utbildningen och deras möjligheter att utvecklas som människor i och med skolgången.

Vi gick runt i skolan och tittade på klassrummen, som var relativt små. En vanlig klass bestod av ca 40 elever. I skolan fanns elever från åk 1 till åk 9 och de äldre eleverna hade tillgång till speciella klassrum för t ex kemi och biologi. Vi fick se sjukrummet, biblioteket och danssalen. I danssalen träffade vi skolans trumman och dansläraren. Det var ett jättehärligt rum att vistas i! Runt skolan fanns stora gräsytor och många olika planer för spel av olika slag. Flera skolor på området samsades om att utnyttja det.

Efter en lång och innehållsrik dag blev vi skjutsade tillbaka av skolans privata chaufför. Det har varit fantastiskt många intryck och vi är övertygade om att vi kommer att få ett spännande utbyte framöver tillsammans med skolan vi besökte.

/Anna, Janina & Catarina

Happy Holi

Vi vaknade utsövda på hotellet av glada barnskrik. Anna, den enda av oss som har fönster i sitt rum kikade ut på gatan, där det redan rådde febril aktivitet. På balkongerna stod vuxna och barn, de flesta i bara badkläder laddade med hinkar med färgat vatten och sprutor. Förbipasserande på gatan fick sig en rejäl dos av både färg och vatten. Efter frukost gick vi upp på hotellets takterrass där vi kunde beskåda spektaklet. Vi började inse vidden av denna högtid och funderade över hur vi skulle göra för att kunna ta oss ut utan att bli helt nedkladdade med färg. Hotellets hjälpsamma personal bistod i att boka taxi, vilket visade sig vara nästintill omöjligt då alla denna dag (inklusive taxichaufförer) verkade ägna sig åt färgkastning. Hotellets ålderman gav oss ett tjockt lager gul färgpasta i pannan och utbrast sedan: Happy Holi! Den gula färgen sägs symbolisera klarhet och uppfriskning av sinnet.

Efter dryga timmen kom vår taxi, chauffören var sik (dvs firar inte Holi) och vi kunde åkandes i bilen undgå de flygande färgattackerna ovanifrån.

Dagen spenderade vi på hotell Oberoi. Alla affärer, butiker, restauranger osv. var stängda denna Holidag och på hotellet kunde vi äta och sitta i en miljö som passade bra för arbete. Vi ägnade större delen av dagen till planering av vårt projekt med vår indiska skola, som vi ska besöka i morgon, samt att se över praktiska detaljer för kommande aktiviteter.
//Anna, Janina & Catarina

I en annan del av världen

Nu har vi varit vakna i över 30 timmar, så detta inlägg kanske blir lite splittrat. Det känns oerhört länge sedan vi var hemma på Färentuna skola för det har hänt så mycket och intrycken har varit överväldigande på många sätt.
New Delhi är verkligen en annan del av världen. Värmen är tryckande och klibbig, trängseln bland både bilar och människor är stor och skillnaden mellan rik och fattig är milsvid.
Resan till hotellet från flygplatsen blev spännande då vår chaufför inte kom ända fram till hotellet med sin bil. De sista kilometrarna fick vi och alla våra väskor transporteras på cykeltaxi. När vi bokade hotellet på internet såg det fint och trevligt ut på alla sätt. I verkligheten var nog dessa kort tagna på något annat och mycket finare hotell. Dessutom ligger hotellet i ett ganska gammalt och nedslitet område och vi känner att kvällspromenaderna är uteslutna.
Efter incheckning gav vi oss rakt ut i folklivet. Vi har besökt världsarvet Humayums Tomb, som syns på bilden ovan. Det är ett vackert gammalt gravmonument. Vi har också promenerat i Delhi vilket man egentligen inte gör eftersom det inte finns några trottoarer och trafiken är intensiv och livsfarlig. På gatorna har vi sett många gathundar och en och annan ko. Det allra jobbigaste tycker vi har varit alla tiggande barn som bedjande tittar på oss var vi än går.
I morgon inträffar Holi, en galen helgdag då indierna kastar vatten men kanske framförallt färg på varandra. Det är en hinduisk högtid som alla verkar gå in för till 100%. På vägen till hotellet nu i kväll hamnade vi mitt i ett vattenballongkrig. Svalkande!
Hoppas ni har det bra hemma!
/Anna, Janina & Catarina
Ps! Visst skickar ni kommentarer till oss?

Fotboll

Nu har våren kommit och vi brukar spela fotboll i skolan.

Vi tycker det är jätteroligt och nästan alla vill vara med.

Det är så kul att alla vill spela fotboll på rasterna.

Idag har vi sopat planen så man har fäste på marken.

Alla blir varma i kroppen när vi rör oss.

HS & FI

Våren

Det har börjat växa krokus och tulpaner i rabatten utanför Stortuna. Gula och lila blommor sticker upp ur jorden här och där. Snön smälter allt mer och mer och det blir bara lerigare och lerigare!

Fredagslunch

För någon vecka sedan fick jag en fråga - ville jag komma på hemkunskapslektionen en fredag och bli bjuden på lunch? Vem kan motstå en sådan inbjudan?

Redan utanför entrén anade jag att detta var något eleverna förberett noggrant, några fnittrande tjejer sprang snabbt in och tjoade: Nu kommer Catarina! När jag väl knackade på in till hemkunskapssalen möttes jag av ett artigt värdpar och elever som stod och väntade vid de prydligt dukade borden. Sedan presenterades menyn, som bestod av tre rätter. En annan gäst var också bjuden och det blev lite väntan innan han dök upp.

Därefter var det dags att smaka på läckerheterna. Några hade gjort sushi och rullat fina munsbitar, som smakade utmärkt. Lasagnen kittlade verkligen smaklökarna och de nybakade brödet var varmt och gott. Färgglada cupcakes avrundade måltiden tillsammans med en slät kopp kaffe. Under hela lunchen blev jag dessutom väldigt uppassad och det kändes som om jag åt på en restaurang.

Tusen tack alla duktiga kockar, för en trevlig och välsmakande lunch!

/Catarina

Pussel

Alla i klassen har tillsammans lagt ett 1000-bitars pussel. Det var jättekul och alla uppskattade det mycket. Nu hoppas vi att Anna tar med sig ett nytt kul pussel!

 Av: J.S